Mitt 2012

2012. Året som skulle bli snäppet bättre än 2011. Året då mitt liv skulle börja på riktigt. Året då de stora besluten skulle fattas. Hur blev det då? Inte riktigt som jag hade trott. Inte så värst kul trodde jag tills jag började titta tillbaka. Det har kanske inte varit så dumt ändå. Nu åker vi!

Jag inledde året med att vara hemma och ha lite jullov. Jag gjorde rygglyft så det stod härliga till och hade lite framtidsångest. Jag umgicks med fina människor som fyllde mig med positiv energi tills det bar av söderut. Jag kom till en stad utan snö och kastades rakt in i det som skulle vara min verklighet i ytterligare två månader.

Sedan fortsatte livet och jag försökte hänga på så gott jag kunde. Jag läste roliga kurser och mindre roliga kurser (offensiv kvalitetsutveckling, ni hör ju hur det låter!) och hängde en del på röntgenavdelningen på sjukhuset. När jag inte hängde där så hängde jag i taket hos herr sjukgymnasten. Ångest hade jag också. Framtidsångest. Exjobbsångest. En ångest som gjorde mig väldigt väldigt trött och mest av allt ville jag nog bara gråta. Vissa dagar var dock bra dagar och de levde jag på när det var som segast. Otaliga skype-samtal och mejl med en Oliv i ett annat land gjorde också livet lite lättare att orka med.

Helt plötsligt försvann en del ångest när jag fick ett exjobb, sådär lagom lång tid (tre veckor) innan jag skulle börja. Istället suckade jag över att behöva bo i kappsäck i Stockholm hela våren, även om jag innerst inne var oändligt tacksam för att jag hade ett exjobb att göra. Jag fortsatte hänga på sjukhuset, göra mina rygglyft (tills herr sjukgymnasten en väldigt vacker dag sa att "nu skiter vi i det här") och opererade bort min knöl som jag levt i symbios med i nio år. Jag gjorde (och klarade) mina sista tentor på min utbildning och försökte att träna lite mellan varven också.

Sedan blev jag stockholmare. Jag gjorde mitt bästa för att uthärda veckorna i vår vackra huvudstad. Jag hade ett väldigt roligt och utvecklande exjobb, som blev ännu lite roligare när jag en dag förstod vad det gick ut på och vad jag höll på med, och jag fick träffa finaste släkten en hel massa. Det regnade ganska mycket och jag spenderade allt som oftast helgerna på hemmaplan med trevligt sällskap. Jag hade dagar då livet (och solen) bara log mot mig och det var skönt att få vila lite från ångesten. Jag hade en av de mysigare valborgsmässoaftnarna och sen körde jag en slutspurt i huvudstaden.

När jag kände mig färdig med huvudstadslivet tackade jag för mig och åkte hem. Som tack fick jag en förkylning utan dess like samtidigt som jag och allt björkpollen hade stora meningsskiljaktigheter. Väl hemma stod rapportskrivning på schemat som motarbetades lite av livet i övrigt. Jag fick ett slag i magen som riktade min koncentration på allt annat förutom rapporten innan jag samlade ihop mig och färdigställde exjobbet på ett ganska bra sätt.

Lagom till sommaren (eller det som vi hoppades skulle bli sommaren) flyttade jag från mitt råtthål och in i min första egna lägenhet. Jag tog min examen och undrade precis som alla andra var de senaste tre åren tagit vägen. Jag och min friskförklarade men fortfarande onda rygg fortsatte hänga med herr sjukgymnasten och sen kom finaste bästaste och (även hon) nyexade vännen på besök. Vi åkte till Skottishland och hälsade på vår tredje halva och hade fyra fantastiska dagar, som bara vi kan ha.

Sedan drog det ihop sig mot midsommar och födelsedag så jag tog mitt pick och pack, satte mig på ett tåg och drygt 15 timmar senare befann jag mig i mitt älskade Norrland. Där hade jag sommarlov i ett par veckor. Tankade energi och sol. Umgicks med familj och vänner innan jag vände söderut igen för att ha sommar i mitt andra hemma. Solen lyste dock med sin frånvaro och när den behagade titta fram så regnade det såklart samtidigt. Jag försökte skapa mig ett nytt liv utan skolans trygghet och umgicks både med fina människor men också mycket med mig själv. Sen kom mamma och pappa och hälsade på och i vanlig ordning innebar det ingen rast och verkligen ingen ro. Jag tränade mer än någonsin och funderade på hur min höst egentligen skulle se ut. Innan jag hade funderat klart var hösten där och mitt nya liv började.

Jag lärde mig utrikiska. Jag vaknade en morgon och funderade på när jag sist hade haft ont i ryggen, insåg att jag inte kunde komma på det och sen konstaterade jag att ett drygt år med smärta troligtvis var över. Ingen var gladare än jag. Jag hade många och långa och ständigt återkommande skype-samtal med fina vänner som fyllde mig med positiv energi. Min bror flyttade till det stora landet Afrika. Jag började sjunga i en kör vilket jag inte ångrar en halv sekund. Finaste bästaste vännen kom och hälsade på. Jag hängde i huvudstaden ett par svängar och sen kom min mamma och höll sams med mig en hel vecka. Jag pajade min axel (bara för att ryggen blev bra, man måste ju alltid ha ont nånstans) och mitt liv berikades med en ny fantastisk människa. En annan människa försvann ur mitt liv och orsakade lite huvudbry men tack vare alla kloka människor som jag omges av så blev det ju också bra till slut.

Världens bästa Oliv kom och hälsade på. Jag fortsatte lära mig utrikiska, konstaterade att jag känner ren och skär avsky mot att analysera litteratur, hade jobbångest och slog träningsrekord gång på gång. Jag hängde alldeles för lite med min bella donna och fick inga jobb. Jag fikade en massa med min nya engelskakompis och fick besök med jämna mellanrum av en hemvändare.

Sen blev det advent och en december som i vanlig ordning gick väldigt snabbt. Innan jag åkte norrut på jullov hann jag med lite julgodisproduktion, lite filmtittande, en hel massa kramande, ett par tentor och en vinter som en dag ramlade ner från himlen. Sen blev det en ovanlig jul med mycket snö, en massa minusgrader och ett gäng telefonsamtal som fick mig att längta tillbaka till södern lite.

Nu väntar en nyårsafton med världens bästa sällskap där vi ska ta sats mot nästa år. Ett år som jag hoppas ska innehålla en massa glädje och kärlek, men också ett år som förhoppningsvis inte kommer innehålla på långa vägar lika mycket ångest som det år som just passerat.

Mitt 2012 som till en början kanske inte ser ut att ha innehållit så värst mycket att hurra för kanske inte var så dumt ändå. Jag har avslutat en utbildning och står med en examen i näven, något som jag ännu inte skördar speciellt många frukter av men jag ska ju inte gå i pension förrän om 40 år så jag ska väl hinna jag också. Jag har separerat från mina silverfiskar och flyttat in i en egen lägenhet där jag trivs som fisken (utan silver) och som jag hoppas att jag kan bo kvar i ett bra tag till. Jag har styrt upp någon form av liv utanför skolans trygga väggar och jag har kämpat vidare även om livet ganska ofta har varit långt ifrån roligt. Jag har också fått äran att lära känna en bunt nya fantastiska personer som har låtit mig vara precis den jag är och fått mig att känna att jag faktiskt också duger precis så.

Jag hoppas att de fina, fantastiska, kloka, vackra och oslagbara människorna som har berikat mitt liv det här året följer med mig nästa år och att vi tillsammans gör det till ett år att minnas under lång tid framöver. Det kommer att bli precis vad vi gör det till och jag tycker att vi ska sikta högt, ta ut svängarna, omfamna det okända och se varje dag som en ny möjlighet att förverkliga våra drömmar!

Lätta mitt dåliga samvete

Julen i år har ju inte riktigt varit som den brukar. Vi har varit på fel ställe, familjen har inte varit komplett, vi har varit mer än hälften så många som vi brukar, fotokalendrarna (den årliga julklappen) har inte levererats i tid, det har inte varit något bra på tv, jag blev i princip utan julklappar eftersom jag har fått dem utspridda under året istället osv. Ungefär alla traditioner har brutits, eller nya har skapats, det får man se som man vill.

Nu håller vi på att vänta in ena halvan av släkten vilket i och för sig är precis som det brukar. De är dock väldigt osynkade i år och eftersom jag åker till nordligare breddgrader över nyår så kommer jag knappt att hinna se dem. Men jag orkar inte tycka att det är tråkigt. Jag orkar inte tycka att det är synd. Det är som det är och jag antar att vi går mot nya tider. Jag vet att jag kommer att få världens bästa nyårsafton. Jag kommer att slippa sitta mellan två generationer och inte ha någon att prata med, brorsan är ju inte heller hemma. Och jag kommer inte att ha dåligt samvete någonstans för att jag inte "ser till att vara hemma när de kommer". Jag har ju träffat dem mer än vad jag har träffat mina föräldrar det senaste året.

Något som däremot är precis som det brukar är ju den eviga schemaläggningen den här tiden på året när man ska försöka hinna träffa alla man vill hinna träffa. Jag har hittills lyckats ganska bra känner jag och igår stod häng med finaste bästaste vännen på schemat. Vi tog en sväng och inspekterade våra ägor och kontrollerade att pöbeln skötte sig. Och med tanke på att vägen var fullt gångbar trots att det snöat 25 cm under natten så tycker jag att vi får vara nöjda. Vi firade med att äta kakor, bara en sån sak!

Idag stod en gammal klasskompis på schemat och det var ett kärt återseende. Det tog ungefär 1,5 minut innan hon skrattade så att hon hostade upp sina lungor i den -25-gradiga kylan, precis som vanligt alltså. Imorgon står ett stycke favorit på schemat och det kommer att bli så bra, så välbehövligt och så kul som något kan bli!

Ikväll tänkte jag dock försöka knåpa ihop någon form av årskrönika över det här året som jag inte trodde varit så värst bra. Sen satte jag mig och funderade en sväng och insåg att de få ljusglimtar och höjdpunkter som finns å andra sidan har varit rätt stora och viktiga. Och vem vet, jag kanske har lärt mig något om något i år också?!

Se till att någon får en god jul nästa år också

I år har jag inte köpt en endaste liten julklapp, inte ens till mig själv. Dels för att jag typ aldrig köper julklappar och dels för att jag inte har råd att köpa några i år heller. Jag betalar hyran istället och sen bjuder jag alla som kommer och hälsar på mig på lite fika, eller i alla fall ett glas vatten.

Idag fick jag ett samtal som fick mig att ändra mig lite. Jag måste nog köpa en julklapp i år. En julklapp i form av ett bidrag till Cancerfonden. En julklapp till mig själv och alla andra i vårt avlånga land. Cancer är satan själv och ingen förtjänar att dö i cancer. Ingen förtjänar att förlora någon närstående i cancer. En 23-åring förtjänar verkligen inte att se sin pappa dö i sviterna av denna fruktansvärda sjukdom.

Så oavsett om du, precis som jag, inte spenderat ett endaste litet öre på julklappar eller om du köpt julklappar för alla dina sparpengar, så vågar jag påstå att några kronor har vi alla över och kan skänka till Cancerfonden. Jag kommer att göra det och jag hoppas att du också gör det!

www.cancerfonden.se

Min mamma i ett nötskal

"Det är en låt som går på radio nu som är jättebra, vet du vilken det är?"

Nä, men om jag kommer på det så lovar jag att berätta...

Home for Christmas

Hemma. Underbara känsla att vakna i sin egen säng, hasa nedför trappen och äta russinlimpa med julost till frukost. Ute ser det ut som ett julkort och talgoxarna är tjocka och glada. Det var också fint när jag kom till gaten på Arlanda igår och faktiskt kände igen ett och annat ansikte, det blir nån slags gemenskap av vetskapen om att vi alla ska hem. Samma hem dessutom!

Nu ska jag enbart mysa, äta god mat och umgås med fina fina människor i ett par veckor. Sen planerar jag att krysta ur mig någon form av årskrönika innan vi troligtvis packar ihop och går vidare i livet. Men det blir sen, nu pussel!

Ett stycke grattis

Hörni, idag fyller världens bästa tjej år så jag tycker att vi lyfter på hatten, utbringar ett fyrfaldigt leve och sjunger en liten fin trudelutt!!!

Jag älskar dig vännen.

Packa, städa, äta osv

Eh, om 24 timmar sitter jag (förhoppningsvis) i ett flygplan påväg mot nordligare breddgrader. Hur i hela friden gick det till?! Tentan är avklarad och gick väl tillräckligt bra får vi hoppas. Jag har insett att jag borde städa och packa innan jag åker vilket innebär att jag måste göra det typ nu. Mitt lilla kylskåp bör ju också tömmas i största möjligaste mån på sitt innehåll så det jobbar jag också på. Nu fick en bit kladdkaka offra sig, tråkigare saker kan man ju hitta i ett kylskåp!

Annars är det väl inte så mycket nytt under solen. Jag längtar som en liten gnu efter att få träffa alla saknade människor igen, typ en dude som jag inte har träffat eller pratat med sedan i juli och som ringde och spred lite glädje idag. Eller världens sötaste tjej som jag ska kramas med precis hela julen. Nu ska jag dock återgå till städandet så att jag kan börja packa sen, ganska mysigt egentligen.

Och bara för att understryka att jag saknar en annan dude så slänger jag in den här fantastiska låten!